Just nu är vi inne i en ny topp för vampyrsvärmeri med tv-serier som True blood och The vampire diaries, filmer som Twilightsagan och böckerna dessa filmer är baserade på.

Kanske trodde många att vampyrvurmeriet nått sin högsta punkt i och med tv-serien Buffy the vampire slayer som argumenterbart kan kallas postmodern, progressiv och punktsättande. Men om den serien kan ses som ett uttömmande av vampyrmyten där alla tricks i boken användes, omformades och slutligen utarmades så kam man säga att den nya cykel vi nu är inne i börjar om från ruta ett.

Och vad är då ruta ett? Kanske odödliga, ofta evigt unga, snygga människor som är både farliga och förföriska. Faror som lurar i natten i form av tillsynes vanliga människor. Vampyrer är lite som ihåliga och tomma modeller som kan formas och fyllas för det aktuella ändamålet. Ibland passar vampyrallegorin/metaforen extra bra för att bearbeta och exorcisera samhälleliga, t.ex. som i fallet med AIDS, och vips så når vampyrvågen en ny höjd.

Ja, vi människor gillar vampyrer! Från Nosferatu via Dracula, the Lost boys, softporr med Bowie, Deneuve och Sarandon till den stundande premiären av New Moon med många stopp emellan så lever och frodas vampyrmyten, en prefekt blandning av fara och förförelse som både underhåller och kan fungera som terapi. Att sedan inga längre lyssnar på Vampire Weekend är en annan historia (smiley).