Postapokalypsen har sällan renderats på ett så samtidigt lockande och skrämmande sätt som i McCarthys roman och filmen följer boken troget. Den visuella realiseringen av McCarthys ord är skrämmande lika de bilder jag själv föreställde mig när jag läste boken, ett tecken på hur bra McCarthy är på att beskriva atmosfären och stämningen i sina världar.

Överlevnad är ledordet i denna förstörda värld där de få kvarvarande människorna antingen, i sin hungerdesperation, börjat ägna sig åt kannibalism eller sakta dör svältdöden. Ledsamt nog så känns bilden som målas upp väldigt realistisk och man kan tänka sig att detta är hur vi som människor skulle bete oss om fiktionen blir sanning, vi kan ju knappt komma överens i tider av välstånd.

McCarthy och filmen serverar trots sin övergripande svärta en gnutta, eller knivsudd, hopp genom far och son- relationen som utgör filmens kärna. Viggo Mortensens tärda kropp och läderliknande skinn har precis den rätta patinan för att visuellt övertyga oss om utsattheten i hans situation, addera precisionen i hans uttryck och ni har en rollprestation som övertygar och bringar empati för hans karaktärs kamp att förbereda sonen för ett liv som kommer att bli allt annat än lätt.

Om relationen mellan far och sån tänder ett svagt ljus som pekar mot människosläktets vilja att fortleva även under de svåraste omständigheterna så negeras denna bild, i flashbacks, av Mortensens frus (Charlize Theron) öde på ett sätt som ger storyn ytterligare en intressant dimension.

McCarthy som senast blev vitt uppmärksammad genom bröderna Coens No country for old men, som också är baserad på en av hans romaner, är en av vår tids bästa författare och Vägen är en av hans starkaste verk. Om man vill ha humor eller ironi i sina undergångsfiktioner bör man leta någon annanstans, Zombieland är här ett riktigt bra alternativ, men låt inte svärtan hindra er från att se en 00-talets vackraste avsked till vår blåa planet.

Det finns en kuslig skönhet i många av bilderna på övergivna och halvt raserade människoskapade konstruktioner som både får en att vilja göra något åt världens på flera håll sorgliga tillstånd samtidigt som man fantiserar om en värld utan oss, där vår jordglob äntligen får vila från alla förorening och snurra vidare mot sin ofrånkomliga och ödesmättade träff med himlakroppen vi kallar solen.

Det finns inte så många invändningar att rikta mot Vägen, en film som är passande mörk utan att fullständigt lämna oss utan hopp och dessutom excellerar på de flesta plan vad det gäller filmteknik. Mortensen och son ger oss den lilla värme som behövs för att göra berättelsens mörker genomlidligt. Slutet är lika konsekvent som resten av filmen och bidrar till att göra Vägen till en kreation som konceptuellt och visuellt är så nära fulländning att den inte bör missas av någon. Och vänta inte på dvd:n, detta är bilder som gör sig bäst på stor duk.

Betyg:

4 av 5