Det är inte utan att tårarna börja leta sig ur kanalerna när filmen når sitt klimax efter två timmars fantastiskt skådespeleri av Ben Whishaw och Abbie Cornish som Keats och Fanny Brawne. Filmens ämne kunde både blivit överdrivet sentimentalt och patetiskt om inte regin hade legat i så kompetenta händer som Campions.

Som med liknande romantiska diktare så finns det ett skimmer kring Keats persona som är mytiskt än realistiskt. Campion lyckas med att både bygga på myten om Keats och gör honom till en karaktär av kött och blod som vi bryr oss om bortom hans fina dikter, som människa.

Visst kan man invända mot vissa anakronismer i porträtteringen av Brawne, som ibland är modernare än lovligt, men det fråntar inte från filmens övergripande respekt för sitt ämne. Lite bättre analys av samhällskontexten skulle kunna vara intressant men är inte nödvändig då det är kärlekshistorian som står i centrum, inte samhället den förekommer i. Tvärtom så kan man istället lovorda Campions förmåga att låta kommentarer om tiden och samhället, som inte har direkta band till förhållandet, sippra in utan att tappa fokus från huvudtemat.

Filmen innehåller förutom Keats poesi även en hel del visuell lyrik som eggar ögat med vackra naturbilder och intimt foto.

Just intimiteten och stillsamheten är två av filmens största fördelar. Man känner att man kommer paret verkligt nära då det skickligt klipps mellan stora och små händelser. Kontinuiteten mellan scenerna fungerar bra trots att de ofta ligger långt från varandra i tid.

Campion balanserar välavvägt mellan konventionella och mindre konventionella visualiseringar av romans och kärlek och lyckas med konststycket att kommunicera en på många sätt traditionell kärlekshistoria, med sin glädje och sorg, på ett fräscht sätt.

Precis som att Keats poesi bara blev populärare med tiden så tror jag att Bright Star är en sådan där hemlighet som bara kommer att växa i popularitet under åren. Campion skriker inte ut sitt budskap utan viskar det varsamt och vackert i örat på sin publik, som de där orden man stillsamt smeker sin älskade till sömns med innan John Blund tar överhanden.

Betyg:

4 av 5