Carey Mulligan som Jenny är den som har fått mest uppmärksamhet i lanseringen av filmen med efterföljande Golden globe- och Oscarsnomineringar. Hennes gestaltning av en väldigt smart men tjej som är full av teoretisk kunskap men aldrig riktigt upplevt något är skicklig och ger oss både en personlig kontakt med karaktären och en ingång till att delta i den diskussion som filmskaparna vill föra med oss. Däremot undrar jag lite om Mulligan lider av någon mild form av allergi mot kameror då hennes ögon alltid, oavsett scen, verkade vara tårfyllda på gränsen att rinna över.
Det är inte bara Mulligan som skiner i sitt skådespeleri, filmen har lyckats samla en imponerande ensemble utan skönhetsfläckar innehållande namn som Peter ”kan han vara dålig?” Sarsgaard och Alfred Molina.
Skådespelarinsatserna är av största vikt för filmen och är det som bär upp hela den tyngande strukturen, viktigare än vanligt då filmens manus och karaktärsteckning, trots sin rötter i Lynn Barbers memoarer med manus av Nick ”Om en pojke” Hornby, ibland känns lite väl didaktiska med karaktärer som är mer instrument för utlärande än levande personer. Utan det levande och medryckande skådespeleriet, närstudera t.ex. Sarsgaards imponerande mimik, så hade filmen lätt kunnat kännas ihålig och tom, som en diskussion med människor som redan vet att de har rätt och inte lyssnar på motparten.
En eloge ska ges till regissören Lone ”tyvärr kommer jag aldrig att förlåtas för den förskräckliga Italienska för nybörjare” Scherfig för att inte falla för lockelsen att exploatera förhållandet mellan våra huvudkaraktärer för snusk. Det finns otal liknande filmer där sexuell väckelse och oskuld öppnar upp för nakenscener som rättfärdigas genom ämnet men inte har någon egentlig relevans för förståelsen av det.
Det är inget fel på nakenscener i sig, men användandet av dem är ofta tveksamma och utan motivering. Motsatt, främst i Hollywoodfilmer, så finns det ibland en rädsla för nakenhet när den behövs för att berika storyn och understryka eller förklara en karaktär eller en poäng (ofta resultatet av önskan från filmbolaget om en låg åldersgräns). Scherfig undviker dock sådan här problematik genom en skicklig iscensättning där hon balanserar precis rätt mellan vad som visas i bild och vad som lämnas åt åskådaren att deducera.
Tyvärr verkar An educations upptagenhet av utbildning handlingsmässigt sett påverkat filmskaparna så till den grad att de ibland, ju längre filmen går, inte kan låta bli att använda sig av moraliserande pekpinnar, riktade mot oss i publiken, som tynger ner filmen och lämnar oss mindre tillfredställa än vad den insnärjande öppningen lovade.
Betyg:
3 av 5
