Amelias historia är intressant, förutom den inneboende spänning som ensamflygningar över Atlanten för med sig så har hennes öde också betydelse för kampen om jämlikhet mellan könen. Amelia behandlar båda ämnen utan att lyckas fullt med att maximera dessa trådars potential, istället förmedlas en ljummen känsla som aldrig riktigt tar tag i publiken. Filmen är trevlig och trovärdig men också tråkig och aningen träig.

Earhart har verkligen varit på tapeten i år, förutom denna film och tidigare nämnda sång så gjorde Amy Adams ett naivt och didaktiskt porträtt av henne i den usla Natt på museet 2. Inget fel med det då Earhart är ett spännande livsöde med inbyggda filmiska kvalitéer, man bara önskar att Nair vågade på sig lite av den lekfullhet och experimentglädje som kan beskådas i Todd Haynes I´m not there, ett bevis på att biografifilmen inte behöver lida av den pandemiska stelhetssjuka man förknippar med genren.

Förutom Nair måste man också tillskriva projektets genomförande till dess stjärna, Hillary Swank, som förutom att spela titelrollen även tagit på sig producentkepsen. Swank är bra men hennes rolltolkning lider lite av att man kan se hur mycket hon brinner för rollen och projektet och därmed hur rädd hon är för att misslyckas och inte göra sin hjältinna rättvisa. Hennes resa från sparkad från tv-serien Beverly Hills 90210 till hyllad och Oscarsbelönad skådespelerska som fritt kan välja sina projekt är dock imponerande.

Richard Gere och Ewan McGregor spelar männen i Amelias liv och får finna sig i att reduceras till statister i det äventyr som är Amelias liv. Detta är inte utan fördelar då man snabbt får nog av Geres självgoda skådespeleri och McGregors lata rolltolkning av en karaktär som annars kunde blivit intressant.

Jämförelserna med Charles Lindbergh blir oundvikliga eftersom han var den första personen som ensam flög över Atlanten och filmen själv refererar till honom ett antal gånger. Hans öde kan följas på film i Billy Wilders Spirit of St. Louis med James Stewart i huvudrollen. Den filmen lyckas bättre med att förmedla spänningen, utsattheten och ensamheten förknippat med soloflygningar men är ändå en sämre film då den sätter en hjältegloria på en tveksam personlighet utan tillstymmelse till problematisering eller kritik av t.ex. Lindberghs affärer med Nazityskland.

Vi vet från början att vi flyger med Amelia Earhart men det är rätt trevligt, till skillnad från den verkliga personen så kraschar aldrig filmen helt men lyckas inte heller nå några högre höjder och Amelia känns bara delvis mer levande än i uppslagsböckernas koncisa korttexter.

Betyg:

3 av 5